Mary Poppins hade sina brister hon också

När man nu själv är inne i nanny-träsket så ser jag filmen Mary Poppins i ett annat ljus: Dels förstår jag mycket mer föräldrarnas vånda när de måste hitta en ny nanny igen efter att den gamla slutat. urjobbigt verkligen. Man ska välja någon som ska ta hand om det mest värdefulla man har, ens barn. Läskigt!

Sedan så kommer Mary Poppins och jag måste säga att hon hade inte klarat sig länge hos de krävande mammorna i Marin, här räcker det inte med att man kan trolla, flyga med paraply och att barnen gillar en. Nänä. Det hade inte gått. Här kommer plus och minuslista (sån ska man göra när man intervjuar, speciellt med nannies.)

Plus: Mary Poppins var tydlig, trevlig, barnen älskade henne, hon kunde trolla och flyga med sitt paraply, hon fick dem att städa sitt rum på nolltid och hon fick dem att somna efter en kort godnattsång (wow, det är verkligen trolleri).

Minus: Hon kunde trolla och flyga med sitt paraply (kanske inte så lämpligt). Hon umgicks med Bert, dvs hennes ”pojkvän” när hon var med barnen. Sånt tolereras inte av dagens föräldrar. Men det värsta av allt, hon slutade snabbt. Det går verkligen fetbort. Finns inget jobbigare än att hitta en bra nanny, men då måste de verkligen hålla sig kvar ett tag när man äntligen lyckats hitta någon som fungerar.

Jag kommer ihåg innan jag hade barn hur patetiska jag tyckte mina väninnor var som klagade över sina au-pair-flickor. Nu förstår jag dem precis. Och ändå har jag haft tur. Just nu har vi en fantastisk barnflicka, en riktig Mary Poppins, hon kan inte trolla, men hon är gammal simlärare, det slår nästan högre i norra Kalifornien där alla skickar sina barn till simskola vid tre års ålder. Hon gillar barnen och de gillar henne. Hon är aktiv, åker på utflykter och till poolen förstås, och så är hemmet städat som ett trolleri varje dag när vi kommer hem.

Men nu i höst måste vi hitta någon som bara vill jobba några timmar på eftermiddagen varje dag. Hittills har vi fått två lovande svar, och två tveksamma: en som verkade avgjort strulig eftersom hon redan vid första telefonsamtalet avsöjade att hon inte gillade familjen hon precis hade börjat hos och gärna ville byta. (Inte bra, då undrar jag ju direkt hur länge hon ska stanna hos oss. ) Hon ville i alla fall komma på intervju, men sedan ringde hon och berättade att hennes pojkvän bokat en månads resa åt henne och honom till Italien, och dit ville hon ju gärna. Det kan man ju förstå, men jag var ju inte så pigg på att hon jobbade hos oss i två veckor och sedan åkte bort en månad. Så det fick vara.

Sedan ringde en till och lämnade ett meddelande helt på spanska, vilket jag i och för sig förstod, men som förvånade mig lite. Hur kunde hon vara så säker på att jag skulle förstå det? Och två språk får räcka för barnen just nu, även om spanska onekligen är ett världsspråk.  Nä, man blir trött av mindre.

 Men nu håller jag tummarna på att någon av de andra två verkar bra, eller på att Mary Poppins, den riktiga kommer nedflygande från skyn.

När barnen skriker kommer polisen

I lördags var vi på Ross och shoppade på dagen, ganska stor klädaffär med märkeskläder och leksaker till rabatterade priser. Sonen kollade in leksakerna förstås och ville absolut ha ett Spiderman-slagträ, vilket vi sa nej till. Han tjatade och tjatade och till slut sprang han iväg längre in i affären med slagträet i handen. T tog dottern och jag gick efter sonen. Kunde inte hitta honom. Letade överallt, fullt med kläder som hänger ända ner till golvet så jag böjde mig ner och ropade. Men inget svar. Gick tillbaka till T som stod vid ugången och väntade, jag gick och letade igen, sa till personalen, de letade, kollade toaletterna. Ingen liten blond pojke någonstans. Det verkade otroligt att han skulle ha kunnat gå ut, T hade ju varit nära utgången hela tiden. Nu började jag i alla fall bli lite orolig. Butikschefen ringde i telefonen till polisen och beskrev sonen, blond, 3 feet, blå tröja, blå jeans. Jag gick ut och tittade på gatan, om han händelsevis skulle ha sprungit ut, då kom polisbilen och då blev jag verkligen orolig.

Polisen klev ur bilen: ”Are you the mother?” frågade han, jag nickade med tårar i ögonen. Polisen gick också ett varv i butiken och sedan sa han åt chefen att all personal skulle gå runt och leta. T gick ett varv igen, plötsligt ropar butikschefen. Lillkillen var hittad! Han hade gömt sig vid herrbyxorna (som går ända ner till golvet.) Fantastiskt! Det första sonen sa var: ”Jag vill inte önska mig spiderman bat” Det vill säga, han ville ha det med en gång. Vi bannade honom för att han gömt sig, så får man inte göra. Och han fick fortfarande inte spiderman-slagträet, (Även om jag i mitt uppmjukade tillstånd vid det laget hade gett honom vad som helst.)

Det var i alla fall skönt att se hur snabbt polisen kom, kändes kanske överdrivet, vi var ju ganska säkra på att sonen var kvar i butiken, men i alla fall.

På kvällen var vi på cocktail-party och då berättade jag historien för en dansk tvåbarnsmamma. Hon berättade då om en annan dansk väninna till henne som har en liten inständg bakgård och som hade skickat ut sin skrikande hysteriska två-åriga dotter i regnet (med regnkläder på) för att lugna ner henne. Helt plötsligt ringer det på dörren och fyra polisbilar har parkerat utanför huset!

Grannarna hade ringt om ett barn som skrek hysteriskt i regnet. Danska mamman var lätt chockad och försökte förklara att dottern bara haft ett ”tantrum”. Poliserna var kvar ett tag, men när de såg att dottern fick komma in och glatt började leka med något så tyckte de att allt såg okej ut och åkte iväg igen.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men bestämmer mig ändå för att det väl är bra att folk reagerar, och att polisen är på hugget. Fast jag hoppas ju ändå att om mina barn skriker, att grannarna kommer ut och kollar själva först, innan de ringer polisen. Typ.

Det finns inget som Kalifornien…

Det finns inget så polariserande som diskussionen om homoäktenskap. Läs och förundras:

http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/c/a/2008/06/12/MN3A118KQU.DTL

Nästan som kapten Furillo

Kommer ni ihåg Hill Street Blues? Polisserien från tidigt 80-tal som handlade om en sliten polisstation med ett gäng slitna poliser? Jag och syrran bänkade oss entusiastiskt inför tv:n varje måndagkväll, och vår stora hjälte var förstås kapten Furillo. Han var stationschef (eller vad det kan heta), hade sina fel och brister, var bl a gammal alkolist, hade en knepig före detta hustru och en affär med försvarsadvokaten, men var i våra ögon felfri. En sådan fenomenal chef! Han ”såg” alla, han var expert, kunde allt som gammal polis, kunde förhandla med ledningen dvs borgmästaren och polischefen, han hade tumme med gängledaren ”Jesus” och hade djupa samtal med poliser som hade hjärtesorg eller hade tvivel om sitt yrkesval. Jag var tonåring när jag såg Hill Street Blues, men jag måste erkänna att bilden av Kapten Furillo ligger kvar i minnet och jag tror att jag alltid omedvetet eller inte jämfört mina chefer mot kapten Furillo, och det är få som klarar den jämförelsen med ett positivt utslag.

Och då har jag ändå nästan alltid haft bra chefer!

Å andra sidan har jag svårt för när folk klagar på sina chefer, efter att jag själv varit chef några gånger fick man liksom lite mer respekt för den utsatta och otacksamma rollen.  Man ska vara glad att någon vill åta sig jobbet ärligt talat.

Just nu har dock en kompis till mig en enastående chef som nästan har lite Furillo-vibbar. Chefen har 12 programmerare under sig, de flesta supersmarta, men chefen är smartast av dem alla. (Ovanligt bland programmerare, ofta har cheferna inte kodat på tio år.) Han kan hela produkten, han kan själv gå in och kolla allas kod, han har höga krav på alla supersmarta medarbetare, men han ger dem också mycket frihet. De kan jobba korta dagar så länge de levererar, de får spela ”Fussball” i fikarummet (bra för frustrationen) hur mycket de vill, de behöver inte oroa sig för leverans och tider, eftersom chefen har koll på allt. De behöver bara fokusera på det de kan bäst. Chefen är dessutom glad och social och berest och på gemensamma luncher pratas det inte jobb utan utlandsresor. Min kompis är helt fascinerad, han känner sig otroligt avslappnad, trots att han är omgiven av ett gäng stjärnprogrammerare och en stjärnchef och han leverar det han ska utan att jobba ihjäl sig.

Samtidigt är kompisen lite sorgsen, han vet att han måste njuta av detta unika så mycket han kan. Man får bara kapten Furillo en gång i sitt liv, om man har tur.

Bör en president läsa ledare?

Lyssnade just på en intervju på NPR med förre press-sekreteraren till George W Bush, Scott McClellan som precis kommit ut med sin bok om livet inne i Vita Huset. Otroligt intressant. I intervjun säger Scott bl a att presidenten visst läser tidningen (som ju vissa hävdat att han inte gör…), men att han mest läser de stora nyheterna och skummar resten. Han läser aldrig ledare eller debattsidorna ”Eftersom de bara klagar ändå”.

Varvid Scott McClellan torrt konstaterar att det synsättet kanske inte är helt lyckat. En president bör regelbundet höra andras åsikter om saker och ting och ha en kontinuerlig debatt internt i Vita Huset. Och han bör även bjuda in andra tunga tyckare som har motsatt åsikt bara för att få höra olika synvinklar. Men det gör tydligen aldrig Bush. Förklarar ju ett och annat.

Plus att han är känd för att tidigt bestämma sig hur han ska tycka i en viss fråga och sedan ändrar han sig inte. Också lite oroväckande och förklarande. Visserligen fullt mänskligt, men man kanske vill att Amerikas president ska ha lite vidare vinkel.

Prästvänner…

Obama har verkligen en intressant samling prästvänner: http://www.cnn.com/video/?/video/politics/2008/05/30/am.seg.obama.pastor.cnn

Nu skriker barnen, skriver mer sen.

Att fastna i inredningsträsket

Igår hos barnläkaren hittade jag en ny bok som någon vänlig själ lagt dit: ”Nursery style and designs”. Det var en tjock bok med fina färgglada bilder och tips på hur man ska inreda barnkammaren för sin nyfödda. Observera endast, inget för större barn, utan en hel bok endast om inredning för nyfödda bebisar.

 I USA följer man ett noga upplagt koncept för nurseries. Först ska det vara en gigantisk spjälsäng, som en pråm ungefär, minst dubbelt så stor än den svenska motsvarigheten med höga kanter och välvda sängkarmar. Sedan ska man ha en hög matchande byrå med skötbräda högst upp. Skötbrädan ligger alltid på längden, så att man liksom står på sidan om barnet när man byter. Därefter måste man ha en amningsfåtölj, superskön och härlig som gungar eller vaggar och så en motsvarande pall. (En sådan fåtölj och pall hade jag ju gärna haft, kan jag erkänna så här i efterhand.) Allt detta ska ha matchande tyg och detaljer. Till sängen ska det förutom lakan, bäddskydd och mobil även vara en så kallad sliding curtain eller vad det nu heter som hänger mellan sängen och golvet. I boken visade de upp olika teman: ”Modern”, ”Vintage”, ”Classic”. Det lustiga är att jag först tittar med förundran på allt detta i boken och nästan med avsmak, men efter en stund börjar jag mjukna för hela idéen och inser hur jag nästan står och väljer ut vilken sort jag skulle velat ha, om det varit aktuellt. Farligt. Inredningsporr är farligt.

I julas satt jag och läste Pottery Barn’s julkatalog, den är urproffsig och visar liksom upp det perfekta hemmet där allt är välorganiserat och familjemedlemmarnas namn står på dörrarna och under fotografier, och där barnens leksaker är i fina små korgar med tyg. Jag låg bokstavligen och frossade i julkatalogen flera kvällar i rad och efter ett började jag fundera på om jag inte skulle skaffa gästhanddukar till våra julbesök från Sverige med deras monogram på! Ojoj, då är det dags för avprogrammering!

Igår efter doktorsbesöket tog barnen och jag en tur på Pottery Barn Kids, ännu farligare. Där har de urfina möbler och leksaker och exempel på inredda barnrum som ser fantastiska ut. Jag och en annan mamma stod och suckade längtande när vi tittade på de rosa flickrummen. Och sedan så påminde vi varandra om att vi minsann inte hade haft det sådär alls när vi var barn och att det verkligen var onödigt. Men ändå, jag vet ju, att jag hade älskat att ha ett sånt flickrum när jag var liten istället för  gröna gamla tapeter och bruna skrivbordshurtsar från IKEA.  Om sanningen ska fram.

Vinner republikanerna pga Kalifornien?

Förra veckan bestämde högsta domstolen i Kalifornien att homoäktenskap inte bryter mot Kaliforniens konstitution. Stort jubel utbröt förstås här i trakterna, homosexuella par ställde sig genast i kö för att få gifta sig och media har varit fullt av åsikter om för eller emot.

En synpunkt som kommit upp flera gånger är att det här kan försvåra demokraternas chans att vinna presidentvalet i höst. Det anses ju allmänt att ett av skälen till att Bush vann sin andra period var att han var motståndare till homoäktenskap och att det fick en stor grupp väljare att rösta på honom.

Nu är en del demokrater rädda att samma sak ska hända igen. I höst kommer det garanterat komma upp ett nytt lagförslag att Kaliforniens konstitution ska ändras så att homoäktenskap inte blir tillåtet igen, vilket kommer föranledas av en allmän debatt i Kalifornien och i resten av USA om homoäktenskapets vara eller inte vara.

Okej, så då är frågan: Skulle de homosexuella organisationerna som drivit den här frågan till högsta domstol ha väntat med detta till efter valet?  Det finns ju andra större frågor som kanske är ännu viktigare för många väljare, som irak-kriget, sjukvården och ekonomin, men som riskerar att komma i skymundan för den mer lättförståeliga polariserande frågan om homoäktenskap.

Just nu är det endast 28 % av amerikanska folket som tycker att Bush gör ett bra jobb, så låga siffror har ingen annan president fått förut sedan mätningarna började. Demokraterna har en realistisk chans att vinna presidentvalet, förutsatt inget kommer upp förstås, som homoäktenskap….

Ja, kanske inte självklart, men tänker man lite mer på frågan om homoäktenskap så känns svaret ganska givet, för mig i alla fall. Här i USA var det olagligt att gifta sig mellan raserna fram till 1948! Skulle man ha låtit bli att driva den frågan om det riskerat ett val? Självklart inte!

Vissa frågor måste drivas, oavsett vilka konsekvenser det möjligen kan få. Man kan också tänka optimistiskt som San Franciscos borgmästare Gavin Newscom (han som drog igång det hela i Kalifornien genom att tillåta homoäktenskap i San Francisco): ”Jag tror inte Kalifornien-borna kommer rösta för en ändring i konstitutionen, inte när de ser sina grannar, eller sin tandläkare eller sin polis gå och gifta sig med sina partners. Det här handlar om människor.”

Kanske det gäller för resten av USA också?

Berättar du om din så berättar jag om min

Var på adventure club häromveckan med lillflickan. Namnet låter aningen mer glamoröst kanske än verkligheten. Verkligheten är en gymnastiksal full med leksaker för toddlers, dvs 1-3-åringar där föräldrar träffas en timme i veckan. Barnen leker och föräldrar och barnflickor kollar lite slött medan de intensivt utbyter vardagens bittra verklighet med varandra. Själv hamnade jag bredvid en utmattad mamma, som jag förstås inte kommer ihåg namnet på, det gör jag aldrig, bara barnen, men som jag brukar prata med ibland.

Hon ser alltid väldigt trött ut, vilket kan bero på att hon har en två-åring och en 6-månadersbebis. Hon berättade att hon precis fått sin mens för första gången sedan graviditeten. Jag nickade inkännande och så var vi inne i ett superkvinnligt samtal om preventivmetoder för att undvika att bli på smällen direkt igen. Vi diskuterade vilka vi använde och berättade om andra varianter vi hört.
Klassiskt samtal, har jag säkert varje vecka med andra mammor. Helt normalt tycker jag. Min man var i chock när jag nämnde det i förbifarten. ”Men du känner ju inte ens de här, du vet ju knappt vad de heter, hur kan ni diskutera preventivmedel?”
Tja, varför inte. Jag kan förmodligen räkna upp vad 90% av mina väninnor använder för skydd, om han händelsevis skulle vilja veta (det vill han inte), jag vet t o m vilka fruar som förmått sina män att sterilisera sig (supervanligt i Kalifornien.) Det är kanske privat, men det är också livsviktigt.

Idag hörde jag på radion en gammal intervju på Fresh Air (världens bästa intervjuprogram på NPR) där Terry Gross intervjuar författaren Nuala O’Faolain som dog i fredags av lungcancer. Nuala växte upp på Irland och har skrivit en sorgligt bra bok som sin uppväxt som ett av nio syskon. (Som jag faktiskt läste för några år sedan. Rekommenderas varmt, heter Are you somebody på engelska) I intervjun berättar Nuala bland annat om kvinnornas roll på Irland och om frånvaron av preventivmedel och att alla kvinnor omkring henne alltid var gravida så det var inget hon reflekterade över. Hon berättar också att irländska tulltjänstemän rev ut sista sidan i amerikanska och brittiska tidningar eftersom det där oftast gjordes reklam för preventivmedel. Vilket innebar att irländska flickor och kvinnor inte bara lät bli att använda preventivmedel, de visste i princip inte att de fanns!  Ingen lek. Då föredrar jag helt klart kalifornien-varianten.

Det är förresten inte bara kvinnor som pratar preventivmedel, för några veckor sedan var vi på cocktail-party där värden stolt och öppet berättade  att han snart ska sterilisera sig, två barn räcker tycker han och frun. Det du Irland!

Affärer har inte extrapris för att du ska spara pengar

Det är kul med amerikanare, de är proffs på att shoppa. Alla har kreditkort, hela samhällsekonomin är uppbyggd på att konsumenter spenderar, då funkar det. Eller har i alla fall fungerat när dollarn varit stark. Ta t ex när Irak-kriget startade och Bush uppmanade amerikanarna att gå och shoppa för att stödja kriget, vilket ledde till uttrycket: ”When the army went to war, the americans went to the mall.”

När man är hemma med kids finns det oändliga möjligheter att köpa saker man inte behöver, plus det man behöver förstås. Det är som gamla samlarsamhället där kvinnorna samlade och männen jagade, fast här har kvinnorna SUVs och kreditkort istället för en flätad bastkorg och härdade fotsulor. Man åker i 30 minuter till Costco för att köpa billiga blöjor, och storpack med kyckling, och sedan åker man till Trader Joes för att köpa marinerad tritip, och sedan åker man till Safeway för att köpa resten. Detta är mat och blöjor, ingen större glamour. (Fast bilåkandet bör nog dras ned på.)

Mammor emellan pratar man alltid om hur man kan shoppa, vad man kan shoppa och om man kan hitta några bra deals. En amerikansk väninna är experten på detta, hon letar verkligen aktivt efter olika deals för att hitta det bästa priset, men hon köper också massor med saker som jag inte tror hon egentligen behöver.

Likadant med kuponger, dvs sådana amerikanarna sitter och klipper ur söndagtidningen för att hitta bra priser. Enligt en ekonom som jag hörde på radion för ett tag sedan så är detta bara slöseri med tid, och innebär inte att du sparar pengar, du köper bara mer till slut. Det är som någon sa: Affärer har inte extrapriser för att du ska spara pengar, utan för att du ska köpa mer.

Nåväl, nu är det slut med köpfrossan, nu är dollarn svag, bensinpriset högt och nu ska det sparas. Media är fulla med historier om hur konsumenter ska spara pengar, sluta äta ute och helt enkelt inte köpa på kredit. Det sista är en vana som blir svår att ändra på, 60% av vuxna amerikanare har kreditkortsskulder. (Och observera att räntan på kreditkortsskulder ofta är på 24%).