A room of one’s own

Hamnade i en politisk diskussion igen häromveckan hemma hos grannen. Över rödvin och crab cakes kom vi förstås in på Clinton och Obama. Min grannes kompis Sally var helt inne på Obama, “Han är för förändring, han är något helt nytt.” Sade hon, som erkände att hon länge gått och hoppats att Gore skulle ställt upp efter att han vunnit nobelpriset, men att Obama var “second best”.

Min granne däremot röstade på Hillary. “Vi hade det bra när Clinton var president, och Hillary har lång erfarenhet”, sa han. “Dessutom, lade han till, får vi två presidenter i Vita Huset. Två till priset av en, det är bra!”

Hmm, det sistnämnda argumentet för Hillary känns på ett sätt helt sant, men ändå deprimerande. Hillary utnyttjar ju hela tiden sitt efternamn och sin erfarenhet just som presidentfru, så hon skulle säkert hålla med min granne om det argumentet. Men ändå, får man inte lite dålig bismak i munnen? När det nu för första gången någonsin faktiskt finns en otroligt stark kvinnlig presidentkandidat, som helt säkert kan stå på egna ben. Måste hon då värderas utifrån sin makes egenskaper? Klart deprimerande.