Kommer ni ihåg Hill Street Blues? Polisserien från tidigt 80-tal som handlade om en sliten polisstation med ett gäng slitna poliser? Jag och syrran bänkade oss entusiastiskt inför tv:n varje måndagkväll, och vår stora hjälte var förstås kapten Furillo. Han var stationschef (eller vad det kan heta), hade sina fel och brister, var bl a gammal alkolist, hade en knepig före detta hustru och en affär med försvarsadvokaten, men var i våra ögon felfri. En sådan fenomenal chef! Han ”såg” alla, han var expert, kunde allt som gammal polis, kunde förhandla med ledningen dvs borgmästaren och polischefen, han hade tumme med gängledaren ”Jesus” och hade djupa samtal med poliser som hade hjärtesorg eller hade tvivel om sitt yrkesval. Jag var tonåring när jag såg Hill Street Blues, men jag måste erkänna att bilden av Kapten Furillo ligger kvar i minnet och jag tror att jag alltid omedvetet eller inte jämfört mina chefer mot kapten Furillo, och det är få som klarar den jämförelsen med ett positivt utslag.
Och då har jag ändå nästan alltid haft bra chefer!
Å andra sidan har jag svårt för när folk klagar på sina chefer, efter att jag själv varit chef några gånger fick man liksom lite mer respekt för den utsatta och otacksamma rollen. Man ska vara glad att någon vill åta sig jobbet ärligt talat.
Just nu har dock en kompis till mig en enastående chef som nästan har lite Furillo-vibbar. Chefen har 12 programmerare under sig, de flesta supersmarta, men chefen är smartast av dem alla. (Ovanligt bland programmerare, ofta har cheferna inte kodat på tio år.) Han kan hela produkten, han kan själv gå in och kolla allas kod, han har höga krav på alla supersmarta medarbetare, men han ger dem också mycket frihet. De kan jobba korta dagar så länge de levererar, de får spela ”Fussball” i fikarummet (bra för frustrationen) hur mycket de vill, de behöver inte oroa sig för leverans och tider, eftersom chefen har koll på allt. De behöver bara fokusera på det de kan bäst. Chefen är dessutom glad och social och berest och på gemensamma luncher pratas det inte jobb utan utlandsresor. Min kompis är helt fascinerad, han känner sig otroligt avslappnad, trots att han är omgiven av ett gäng stjärnprogrammerare och en stjärnchef och han leverar det han ska utan att jobba ihjäl sig.
Samtidigt är kompisen lite sorgsen, han vet att han måste njuta av detta unika så mycket han kan. Man får bara kapten Furillo en gång i sitt liv, om man har tur.
2 svar so far ↓
gella // juni 7, 2008 vid 9:29 e m
haha, när sista avsnittet av Hill street blues, som jag följde slaviskt, skulle gå, satt Tobias i soffan och hade bestämt att han skulle se sportspegeln. Jag var så arg att jag nästan grät (vi hade naturligtvis ingen video, så spela in var inte ett alternativ) men ca 10 sek innan det började bytte han kanal.
pankan // juni 13, 2008 vid 6:10 f m
Ojoj, det var grymt. Tobias säger att han kommer ihåg det. Själv kommer jag ihåg när jag grät mig till sömns som 12-åring för att jag inte fick se Falcon Crest, utan var tvungen att gå och lägga mig. Jag var verkligen förtvivlad…otroligt.