När barnen skriker kommer polisen

I lördags var vi på Ross och shoppade på dagen, ganska stor klädaffär med märkeskläder och leksaker till rabatterade priser. Sonen kollade in leksakerna förstås och ville absolut ha ett Spiderman-slagträ, vilket vi sa nej till. Han tjatade och tjatade och till slut sprang han iväg längre in i affären med slagträet i handen. T tog dottern och jag gick efter sonen. Kunde inte hitta honom. Letade överallt, fullt med kläder som hänger ända ner till golvet så jag böjde mig ner och ropade. Men inget svar. Gick tillbaka till T som stod vid ugången och väntade, jag gick och letade igen, sa till personalen, de letade, kollade toaletterna. Ingen liten blond pojke någonstans. Det verkade otroligt att han skulle ha kunnat gå ut, T hade ju varit nära utgången hela tiden. Nu började jag i alla fall bli lite orolig. Butikschefen ringde i telefonen till polisen och beskrev sonen, blond, 3 feet, blå tröja, blå jeans. Jag gick ut och tittade på gatan, om han händelsevis skulle ha sprungit ut, då kom polisbilen och då blev jag verkligen orolig.

Polisen klev ur bilen: ”Are you the mother?” frågade han, jag nickade med tårar i ögonen. Polisen gick också ett varv i butiken och sedan sa han åt chefen att all personal skulle gå runt och leta. T gick ett varv igen, plötsligt ropar butikschefen. Lillkillen var hittad! Han hade gömt sig vid herrbyxorna (som går ända ner till golvet.) Fantastiskt! Det första sonen sa var: ”Jag vill inte önska mig spiderman bat” Det vill säga, han ville ha det med en gång. Vi bannade honom för att han gömt sig, så får man inte göra. Och han fick fortfarande inte spiderman-slagträet, (Även om jag i mitt uppmjukade tillstånd vid det laget hade gett honom vad som helst.)

Det var i alla fall skönt att se hur snabbt polisen kom, kändes kanske överdrivet, vi var ju ganska säkra på att sonen var kvar i butiken, men i alla fall.

På kvällen var vi på cocktail-party och då berättade jag historien för en dansk tvåbarnsmamma. Hon berättade då om en annan dansk väninna till henne som har en liten inständg bakgård och som hade skickat ut sin skrikande hysteriska två-åriga dotter i regnet (med regnkläder på) för att lugna ner henne. Helt plötsligt ringer det på dörren och fyra polisbilar har parkerat utanför huset!

Grannarna hade ringt om ett barn som skrek hysteriskt i regnet. Danska mamman var lätt chockad och försökte förklara att dottern bara haft ett ”tantrum”. Poliserna var kvar ett tag, men när de såg att dottern fick komma in och glatt började leka med något så tyckte de att allt såg okej ut och åkte iväg igen.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men bestämmer mig ändå för att det väl är bra att folk reagerar, och att polisen är på hugget. Fast jag hoppas ju ändå att om mina barn skriker, att grannarna kommer ut och kollar själva först, innan de ringer polisen. Typ.